dethär var typ 2 år sen.
tankarna sprutade, varför Fanny hade så ont, vad som var fel.
 vi visste aldrig att vi skulle få gå igenom dethär..
 jag kommer själv ihåg vad jag tänkte när jag satt där: nu skulle hela min familj varit här, men istället ligger halva familjen på sjukhuset, ingen av oss syskon fick vara tillsammans. istället fick jag åka dit med Emelie, fick gå förbi det fina huset vi skulle bott i precis vid stranden, istället vart det sjukhuset.
och bara några dagar efter fick vi cancerbeskedet. det är så sjukt!
man ser sorgen i mina ögon. man gör det verkligen. kommer ihåg dagen som vi fick beskedet som igår!
mamma ringde och bad mig sätta mig ner. hörde att nått var fel på mammas röst.. man tänkte bara: döden.
kändes som att hela världen skulle gå under.
men istället tänker jag såhär NU:



jag har lärt mig så myyyyycket! har blivit mycket starka inombords!
men ändå utombords(eller vad fan säger man?! haha!)  jag kan le, även fast jag bara vill sätta mig i ett hörn och gråta. men även kan jag våga gråta. jág är en sån som inte klarar av attt hålla alla känslor inom mig. om det blir för mycket KAN jag gråta. tror faktigtst att typ halva mockfjärdskolan har sett mig gråta. sjukt!
därför har jag blivit starkrare!
jag har fått 1000 gånger bättre relation med Fanny. har förstått att imorgon kan det vara försent.

tack vare mina fina vänner och familj så har jag klarat dethär utan att göra något dumt!


♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥