Egentligen vill jag bara sitta i ett hörn och gråta. Egentligen.
Men jag orkar inte förklara för folk som inte förstår, orkar inte med alla "fakesvar"
Min stora kärlek (trodde jag) har krossat mitt hjärta. Igen.
Han fick så många chansen, men detdär var hans sista.
Har aldrig gråtit över en kille. Men för han så gråter jag för.
Det var pågrund av han jag tog stora steget att våga.
Men som vanligt så träffar man alltid dom som är så otrevliga och sura för lillaminsta när man redan har fallit för dom.
Nej, jag ör stark. Jag fixar dethär. Jag ska ställa mig upp igen, och kämpa mig uppåt igen. För jag är stark.